I västra Medelpad utnyttjades Ljungan under många år främst för flottning av timmer. När järnvägsbyggandet tog fart på mitten av 1800-talet etablerades flera industrier som tog sin elkraft från älven. Bland annat byggde Superfosfatfabrik AB Ljungaverken mellan 1910 och 1912 ett kraftverk och fabriksbyggnader för tillverkning av karbid och gödningsmedlet kalkkväve. Till fabriken leddes stickspår på en ny järnvägsbro över Ljungan, och ett samhälle byggdes upp runt fabriksanläggningar med tjänstemanna- och arbetarbostäder, mäss, kontor, skola och serviceanläggningar. För etableringen köpte bolagets grundare Oskar Carlsson, Johannisbergsforsen samt övre och nedre Hångstaforsarna.

Redan i slutet av 1930-talet visade det sig att tillverkningen av karbid och kalkkväve inte var lönsam i inlandet. Produktionen av elektricitet hade nu blivit billigare, och det hade blivit betydlig lönsammare att transportera el till kusten istället för att transportera råvaror till inlandet. Det här medförde att bolaget byggde en ny fabrik i Stockvik som blev klar 1940 och då lades denna del av tillverkningen ner i Ljungaverk.

Tillverkningen av ammoniumnitrat pågick till 2001, då all produktion stoppades och de fabriksanläggningar som man byggde upp 1910, stod helt tomma.